Det som inte fick hända har hänt

Min älskade lilla Ayla har gått in i den eviga vilan. Det gör så fruktansvärt ont att jag inte vet hur jag ska klara av det, hur jag ska kunna ta mig igenom den tjocka massan av sorg och tårar och bli av med den stora klumpen i magen och få mitt hjärta att slå glatt igen. Detta är det värsta jag varit med om i mitt hittills relativt förskonade liv. Det värsta. Det jag har tänkt att verkligen inte får hända, har nu hänt. Mitt framför näsan på mig.

Jag ska försöka skriva om det nu. Både för min, men även för er, mina vänner som kanske läser detta och vill veta hur det ligger till. Jag hade två härliga dagar i Gävle med mina vänner där. När jag kom hem, måndakväll, lade jag inte märke till några förändringar. Under tisdagen ville hon inte äta, dricka och hon gick inte på toaletten. När jag kom hem från träningen hade hon kissat på golvet och gömt sig under soffan och jag visste direkt att det var något fel. Jag som oroat mig hela dagen. Hon hade börjat andas tungt och konstigt. Vi åkte till veterinären som hade jour och röntgen visade något i lungorna. Vi fick vänta hela natten på att få komma till ett annat ställe med annan utrustning. Det var den värsta natten i mitt liv. Hon plågades så och orkade knappt andas. Hos vetrinären fick hon all vård som kan tänkas men inget hjälpte....hon led. Jag lider. Fy fan.........Det fanns bara en sak att göra. Det jobbigaste beslutet en människa måste ta! Jag ville inte, men visste att jag måste, för hennes skull. Jag fanns där vid hennes sida ch försökte hålla modet uppe för henne. Jag tror det gjorde henne lite lugnare. Sen var hon borta. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det. Jag väntar fortfarande på henne vart jag än går här hemma. Hon var ju alltid där jag var! Med överallt! VARFÖR????? Jag fattar inte! Hon var 7 månader....nästan 8.....varför? Det gör sån ont i mig...vad ska jag göra nu?? Alla hennes saker...allt hon brukade göra...alla minnen. Det gör så ont att jag tror jag ska dö. Har aldrig käns såhär förut. Hon skulle ju bli gammal med mig!! Min lilla älskade vita lurviga glada Ayla. Jag orkar inte....varför???!!

Mamma har redan börjat leta efter en ny katt....jag vill det, men ändå inte. Jag vill ju bara ha min Ayla tillbaka! Vill inte ha nån annan! Jag vill inte att en annan ska ersätta henne....jag vill börja om med en som får samma chans som Ayla fick. Inte jämför allt med henne....min älskade lilla kisse!! Hon var perfekt. Som en hund nästan...med egen vilja då förstås. Så himla go. Jag vet inte hur man gör efter nåt sånt här. Hur går man vidare, och slutar det nånsin att göra så ont?

Hon har det bra iaf. Det vet jag...det säger alla och det vet jag. Men jag då? Hon lämnade mig här...utan henne. Jag har det inte bra. Både K och jag har analyserat sönder oss. Kunde vi ha gjort nåt annorlunda? Har vi gjort nåt fel? Men det har vi nog inte. Hon hade det bra med oss. Men man kan inte låta bli. Hon var ju så liten å ung!

Nu vet jag inte själv vad jag har skrivit. Under tiden jag skrev har tårarna flödat och jag har bara skrivit från mitt hjärta. Mitt hjärta som gör så ont.


Vila i frid min älskade Ayla, jag ska alltid minnas dig.